Knakelibrak! vad livet ändras snabbt ibland
Då kör vi igen!
Omstart för fjärde gången i ordningen (Eller nåt sånt).
Helt plötsligt är det vår o man blir så här lätt i bröstet o vill bara hoppa o studsa,
sprattlar dock ytterst försiktigt med tanke på ryggens tillstånd. Mina o Lisas vårskutt är identiska,
Lisa ställer sig på tå i 0,3 sekunder o säger ååp,
Jag kör samma taktik, går upp på tå, säger åååp och går sedan försiktigt in för landning,
så cirklar vi runt varann, varv efter varv på vardagsrumsgolvet.
Det är dom enkla nöjena i livet som är dom bästa.
I övrigt tänkte jag nämna lite om hur jag hamnat här med bruten rygg o så.
Allt vansinne som föregick den ödestgra smällen ger en ett lysande guldkorn att kåsera kring,
Men med tanke på att nära o kära farit så pass illa under denna resa känner jag att jag ej kan ta allt för lätt på det hela och får försöka att hålla mig seriös kring det hela.
Vi kan väl kalla det hela en skidolycka eftersom jag hade skidor på fötterna när ryggen small av.
Jag befann mig högt upp på ett hustak en lördagnatt, lätt onykter o på ett strålande humör.
Endorfin o adrenalin strömmade runt i kroppen i rediga doser o helt plötsligt kikar skidspetsarna över kanten o man svävar länge o väl.
Som jag minns det så landar jag i stort sett perfekt, kanske en smula framvikt men men varför beklaga sig.
Millisekunden efter att jag tagit mark känns det som om någon kört in en synål stor som ett spett i min rygg o jag hör/känner hur det krasar bak i ryggen.
Aj fan tänker jag o dråsar ihop på sidan,
Omvärlden försvinner och jag kan bara koncentrera mig på en sak; Stortåa, mellantåa o lille vickevire,
lugnt o metodiskt går jag igenom kroppsdel för kroppsdel och känner en otrolig lättnad när allt fungerar.
När det väl är konstaterat så signalerar jag till omvärlden att allt är lugnt.
Folk kommer o rusar runt en kors o tvärs o är på tok för upphetsade över denna lilla fadäs tycker jag.
Jag försöker tala om att folk ska lugna ner sig, att det ej är någon fara på taket (eller strax där nedanför i detta fall).
Visst gör det ont nå så förbannat men jag räknar i denna stund med att det ska gå över på en vecka eller två.
Jag försöker ställa mig på alla fyra för att kunna krypa in o lägga mig i tv-soffan
men någon elak olycksande hackar synålspettet i ryggslutet på mig så fort jag rör mig.
När Tina frågar om hon ska ringa ambulans så blir jag till slut tvungen att inse att det nog är den bästa lösningen eftersom jag ej tar mig någonvart.
I denna stund tyckte jag att det var rätt penibelt att det skulle bli sånt stohej bara för att man ville leka lite grann.
O föga anade jag vad som komma skulle.
To be continued som dom säger i Staterna
Omstart för fjärde gången i ordningen (Eller nåt sånt).
Helt plötsligt är det vår o man blir så här lätt i bröstet o vill bara hoppa o studsa,
sprattlar dock ytterst försiktigt med tanke på ryggens tillstånd. Mina o Lisas vårskutt är identiska,
Lisa ställer sig på tå i 0,3 sekunder o säger ååp,
Jag kör samma taktik, går upp på tå, säger åååp och går sedan försiktigt in för landning,
så cirklar vi runt varann, varv efter varv på vardagsrumsgolvet.
Det är dom enkla nöjena i livet som är dom bästa.
I övrigt tänkte jag nämna lite om hur jag hamnat här med bruten rygg o så.
Allt vansinne som föregick den ödestgra smällen ger en ett lysande guldkorn att kåsera kring,
Men med tanke på att nära o kära farit så pass illa under denna resa känner jag att jag ej kan ta allt för lätt på det hela och får försöka att hålla mig seriös kring det hela.
Vi kan väl kalla det hela en skidolycka eftersom jag hade skidor på fötterna när ryggen small av.
Jag befann mig högt upp på ett hustak en lördagnatt, lätt onykter o på ett strålande humör.
Endorfin o adrenalin strömmade runt i kroppen i rediga doser o helt plötsligt kikar skidspetsarna över kanten o man svävar länge o väl.
Som jag minns det så landar jag i stort sett perfekt, kanske en smula framvikt men men varför beklaga sig.
Millisekunden efter att jag tagit mark känns det som om någon kört in en synål stor som ett spett i min rygg o jag hör/känner hur det krasar bak i ryggen.
Aj fan tänker jag o dråsar ihop på sidan,
Omvärlden försvinner och jag kan bara koncentrera mig på en sak; Stortåa, mellantåa o lille vickevire,
lugnt o metodiskt går jag igenom kroppsdel för kroppsdel och känner en otrolig lättnad när allt fungerar.
När det väl är konstaterat så signalerar jag till omvärlden att allt är lugnt.
Folk kommer o rusar runt en kors o tvärs o är på tok för upphetsade över denna lilla fadäs tycker jag.
Jag försöker tala om att folk ska lugna ner sig, att det ej är någon fara på taket (eller strax där nedanför i detta fall).
Visst gör det ont nå så förbannat men jag räknar i denna stund med att det ska gå över på en vecka eller två.
Jag försöker ställa mig på alla fyra för att kunna krypa in o lägga mig i tv-soffan
men någon elak olycksande hackar synålspettet i ryggslutet på mig så fort jag rör mig.
När Tina frågar om hon ska ringa ambulans så blir jag till slut tvungen att inse att det nog är den bästa lösningen eftersom jag ej tar mig någonvart.
I denna stund tyckte jag att det var rätt penibelt att det skulle bli sånt stohej bara för att man ville leka lite grann.
O föga anade jag vad som komma skulle.
To be continued som dom säger i Staterna
Kommentarer
Trackback
