jonens

Idag har man mest gått å tyckt synd om sej själv.
Som regel tycker man alltid mest synd om sej själv när ens elände är självförvållat.
Varför fungerar man så?
Slår blixten ner i ens huvud så går man runt o är så stursk o säger att "äsch, de kunde vart värre"
Men beter man sig lika korkat som jag gjorde igår bör hela världen stanna upp o badda ens panna.
Ens smärta är ju likvärdig i båda situationerna.
Hursom kom Sandis förbi på eftermiddagen så man fick tack o lov en ursäkt att upphöra med all nyttig verksamhet.
En lysande ursäkt att bara sitta still o bälja i sig kopiösa mängder kaffe.
Gudarna ska veta att det behövdes.

I övrigt kan meddelas att Sebastain är återlevererad till sin mor.
Det blir bra mycket tommare o bra mycket lugnare.
Man förstår Dagmars känsla när vi tar hela vårt pick o pack o reser söderöver. En egensinnig känsla av lättnad o saknad.
Hans mamma Sussie fyllde år igår så vi tog i som en hel familj sjöng "Ja må hon leva" så rejält så att hon säkert redan börjat gruva sig inför nästa år.
Prövade att få ungarna att skapa något vackert till henne.
Man minns ju själv hur väldigt till sig ens föräldrar blev om man lyckats slå i en spik i en planka någon Jul.
Vilka jävla puckon tänkte man för sig själv när dom stod där och tindrade över eländet man skapat.
Nu står man där själv o tindrar som ett jävla pucko så fort Erik tagit sig tid att knöla till en lerklump på dagis.
Tyvärr tar han sig inte alltför ofta tid.
Vet ej om ni hört storyn om hur Tina bönade o bad under ett års tid om att Erik skulle göra ett pärl halsband åt henne på Dagis?
Så en dag hände det hon väntat så länge på. Här pappa ge den här till Tina sa han i förbifarten samtidigt som han försökte knyta skorna, busa o säga hejdå till alla dagiskompisar.
Vad han lyckats ta sig tid till var att trä tre pärlor på ett snöre, fröknarna hade fått knyta ihop det hela.

Men Jävlar vad Tina tindrade.